Linda

hej alla läsare. nu var det ett tag sedan jag skrev, så nu ska jag skärpa mig igen. Jag gillar ju faktiskt detta, att ha en blogg och få skriva av mig när det gäller det mesta. Jag är ju en sån pratglad person, och bara måste skriva av mig om massor ibland, så då är min blogg ett väldigt bra forum för mig.

Inte så mycket har hänt faktiskt. Festen i lördags var helt okej, inte den bästa men helt klart okej. Otroligt skönt att få komma ur hemmet och träffa lite folk. Det småjobbiga var väl att jag tänkte en del, även om det inte var jobbiga tankar då utan dom har jag utvecklat igen sedan igårkväll.
Killar är verkligen inget forum för mig, verkligen inte. Jag känner mig bara så desperat och vill få känna mig älskad. Jag vill att någon kille ska tycka om mig, tycka att jag ser bra ut och är kär i mig. Jag vill känna mig tillräcklig utan att behöva göra om mig till någon annan. Jag vill vara kär, ha någon som är kär i mig och få ge kärlek och att den ska besvaras. Jag tror att jag verkligen skulle behöva en kille i mitt liv, jag känner mig verkligen ensam på den fronten.
Samtidigt som jag känner allt detta så är jag rädd för kärleken, jag är så otroligt rädd för att bli sårad igen. Är rädd att träffa killar eftersom att jag många gånger fått diss pga min kropp, det sätter spår och dom kommer alltid att få mig att känna mig osäker. Jag vet att jag inte liksom är en smal, snygg supermodell men jag är faktiskt en tjej med känslor, en tjej med ett stort hjärta som bara vill ge kärlek. Killar verkar inte gå på insidan, dom ser mig som den mulliga, fula tjejen känns det som. Som ordspråket lyder "utsidan ger insidan en chans" kan man beskriva allt. Jag har inte utsidan och får då ingen chans. Typ.

Neej, jag ska inte sitta här och deppskriva. Visst är allt detta tråkigt, med tanke på att jag blivit osäker igen på en kille jag inte vet vad jag känner för och jag vet absolut inte riktigt just nu vad han står och vad han känner liksom. Det här känns så fel av mig att skriva, men jag är som jag är. Hoppas och hopppas, sedan blir jag otroligt rädd och ballar ofta ur, blir rädd och sjukt osäker. Varför kan inte bara livet vara en dans på röda rosor, varför ska det finnas så ofantligt många taggar som river upp fötterna och lämnar djupa ärr?

Nej. nu har jag skrivit av mig, nu måste jag fortsätta med min filmrecension som ska lämnas in imorgon.
och nej, jag mår inte dåligt. Tänker bara alldeles för mycket just nu. Men jag kan handskas med mina tankar mycket bättre nu, jag menar om man jämför med förut när jag grät så fort jag faktiskt tänkte. Nu mår jag ändå helt okej, även om jag kunde mått bättre. Men jag har bankat in i min hjärna att allt blir bra!