Linda

Du är allt jag nånsin önskat 
Du är allt jag nånsin drömt 
Du är den som får mig minnas 
Alla drömmar jag har glömt
 

Och du är den som får mig hoppas 
Du är den som får mig le 
All min kärlek får du bära 
Hela livet vill jag ge
  
För du är där när ingen ser mig 

Du är där när stormen yr 
Du är där när natten skrämmer 
Och du är där när dagen gryr
 

Jag vill alltid ha dig nära 
När som åren läggs till år 
Och vad livet vill oss lära 
Är att framtiden är vår
  



Lalala... 
 




När som klockorna har stannat 
Och tiden tycks stå still 
Och man inte vågar säga 
Det man längst i hjärtat vill 
Då ska vi ta varandras händer 
Då ska vi minnas denna dag 
Och förstå vad som än händer 
Är det alltid du och jag
  


För du är allt jag nånsin önskat 
Du är allt jag nånsin drömt 
Du är den som får mig minnas 
Alla drömmar jag har glömt

 



Och du är den som får mig hoppas 
Du är den som får mig le 
All min kärlek får du bära 
All min längtan vill jag ge
  




Ja, all min kärlek får du bära 
Hela livet vill jag ge

Hej alla glada läsare :).
Idag har jag haft en hyffsat skön dag i skolan. Frisör 8.40-12.10, engelska 12.50 till 14.00 och sedan mentorstid. Hade ju dock inte tackat nej till att bara ha frisör, som vi har varannan vecka (A). Men nästa så blir det ju så.

Ikväll ska jag nog bara ta det lungt. Ska laga mat om 1h eller något sådant, gratinerade färsfyllda paprikor med ost överdrag. Hoppas att det blir gott, för jag har nämligen inte ätit eller gjort det förut. Men jag får väl ta och äta fil eller min matlåda för morgondagen i värsta fall, haha. Nej, det blir nog gott och det går nog bra.

Jag svarade precis på en kommentar från en kär vän från min förra klass.
När jag skrev svaret så förstod jag hur långt jag verkligen har kommit på min väg att acceptera mig själv.

För 2år sedan så verkligen hatade jag min kropp. Jag skämdes, jag grät, det enda jag tänkte på var mat och min kropp. Mina dagar gick åt till att tänka på vad jag kunde göra för att bli smal, bli som alla dessa snygga sönder retucherade modeller i varenda tidning. Jag mådde så otroligt dåligt, jag tyckte verkligen så illa om mig själv. I efterhand kan jag nu se att jag hade ätstörningar, som jag hade under många år av mitt liv.
Jag nedvärderade mig till tusen, alla andra var värda medans jag ansåg mig som en nolla, som skit.
Jag har aldrig varit nöjd med något jag gjort. Allt jag gjorde, hittade jag fel på. Var inte ens nöjd med att gå ut med 250 poäng i nian. Jag hade ju kunnat fått 5 poäng till eftersom att jag sänkte mig i fysiken, trots höjningen i matte (vilket betyder att jag gick -5 på fysiken och +5 på matten. ingen skillnad alltså).


Under sommaren och hösten har jag börjat bygga upp min självkänsla, börjat att faktiskt acceptera allt som det är med mig. Jag bestämde mig i somras för att bara satsa på G i gymnasiet i alla ämnen som inte var "frisörämnen". Jag gick ju nämligen in i väggen vårterminen i nian pga den pressen jag satte på mig själv. En press som var för hög, som stressade sönder mig. Jag grät varje kväll, grät i panik över att jag inte skulle få bra på det och det och det. Jag klarade helt enkelt inte av det tillslut, därav mitt beslut att G faktiskt räcker nu i gymnasiet. Jag klarar inte av att ha det som jag hade, det fungerade helt enkelt inte.

Det som jag skulle komma fram till i början av detta inlägg (blev längre än vad jag hade tänkt mig), var att jag är stolt och så glad över hur jag ändrat min syn på mig själv och det jag gör. Det blev en helvängning i mina tankar tack vare en som står mig nära, eller tack vare många som står mig nära, men främst en. Tack, verkligen tack!

Jag säger detta innan ni läser allt annat, ni vet ingenting om detta för detta är ingen som vet någonting om för detta håller jag hemligt för alla utanför min familj. Döm inte, säg ingenting, för ni har ingen aning överhuvudtaget.

Jag är världens sämsta människa. Är den sämsta dottern som du kan tänka dig fan. Hur hemskt är inte det ?
Jag ligger och gråter, tårarna rinner verkligen för att jag tänker på hur hemsk jag är. Jag skäms, jag verkligen skäms.
Jag vet inte hur jag ska klara det, lägga allt gammalt bakom mig, inse att felen finns och att jag måste acceptera dom utan att må dåligt och bli sårad. Hon försöker faktiskt, men jag är fortförande ledsen, besviken och sårad över allt som hon gjort. Jag vet att hon är sån, att hon inte vet att det är fel eller att hon gör fel, jag vet att hon alltid varit så och att det bara är att acceptera. Ändå klarar jag inte av det. Det är inte meningen att man ska behöva må dåligt på detta sättet, känna sig som något andrahands val.

Jag vet inte vad jag ska göra? Jag är ju en bra människa, för jag inser att jag beter mig som en idiot även fast jag har mina skäl.
Jag orkar inte, orkar inte mera..,

• Inte tänka allt för mycket. Inte tänka "ska jag verkligen skicka detta sms:et" ? Har jag ens tänkt tanken från början så har ju jag haft en anledning till att göra det, alltså ska jag göra det.

  
  

• Bli nöjd med min kropp. Gå ner de sista kilona till beach 09.

  
  

• Ta vara på alla jag älskar. Inte tappa kontakten med dom som verkligen betyder.

  
  

• Hitta kärleken och inte dra mig ur pga rädslan för att bli sårad.

  
  

• Skaffa ett jobb.
   

• Leva livet och verkligen ha roligt.