Linda

Jag svarade precis på en kommentar från en kär vän från min förra klass.
När jag skrev svaret så förstod jag hur långt jag verkligen har kommit på min väg att acceptera mig själv.

För 2år sedan så verkligen hatade jag min kropp. Jag skämdes, jag grät, det enda jag tänkte på var mat och min kropp. Mina dagar gick åt till att tänka på vad jag kunde göra för att bli smal, bli som alla dessa snygga sönder retucherade modeller i varenda tidning. Jag mådde så otroligt dåligt, jag tyckte verkligen så illa om mig själv. I efterhand kan jag nu se att jag hade ätstörningar, som jag hade under många år av mitt liv.
Jag nedvärderade mig till tusen, alla andra var värda medans jag ansåg mig som en nolla, som skit.
Jag har aldrig varit nöjd med något jag gjort. Allt jag gjorde, hittade jag fel på. Var inte ens nöjd med att gå ut med 250 poäng i nian. Jag hade ju kunnat fått 5 poäng till eftersom att jag sänkte mig i fysiken, trots höjningen i matte (vilket betyder att jag gick -5 på fysiken och +5 på matten. ingen skillnad alltså).


Under sommaren och hösten har jag börjat bygga upp min självkänsla, börjat att faktiskt acceptera allt som det är med mig. Jag bestämde mig i somras för att bara satsa på G i gymnasiet i alla ämnen som inte var "frisörämnen". Jag gick ju nämligen in i väggen vårterminen i nian pga den pressen jag satte på mig själv. En press som var för hög, som stressade sönder mig. Jag grät varje kväll, grät i panik över att jag inte skulle få bra på det och det och det. Jag klarade helt enkelt inte av det tillslut, därav mitt beslut att G faktiskt räcker nu i gymnasiet. Jag klarar inte av att ha det som jag hade, det fungerade helt enkelt inte.

Det som jag skulle komma fram till i början av detta inlägg (blev längre än vad jag hade tänkt mig), var att jag är stolt och så glad över hur jag ändrat min syn på mig själv och det jag gör. Det blev en helvängning i mina tankar tack vare en som står mig nära, eller tack vare många som står mig nära, men främst en. Tack, verkligen tack!